Ardins bok gör att samtalet om sexuellt våld blir mindre rabiat

Jag kommer väl ihåg när Wikileaks-grundaren Julian Assange kom till Sverige i augusti 2010. Stämningen bland mina frihetliga vänstervänner var upptrissad. Några fick plats på det seminarium han medverkade i på LO-borgen; andra rapporterade iakttagelser på stan eller på fester. En utnämnde honom till ”världens sexigaste man”. Med sin silvervita frisyr, pojkaktiga trubbnäsa och röda slips såg han nästan utomjordisk ut, som en alv, eller i alla fall som en turnégitarrist i Roxy Music.

Att jag minns detta beror förstås på vad som hände sedan. I slutet av månaden polisanmälde två kvinnor Assange för våldtäkt respektive sexuellt ofredande. Assange reagerade med att hävda att Pentagon låg bakom anklagelsen. Senare ändrades historien till att han hamnat mitt i en radikalfeministisk komplott. Alven förvandlades till tomte, kallade Sverige för ”feminismens Saudiarabien”, bosatte sig på Ecuadors ambassad i London och inledde (kanske) en relation med Pamela Anderson.

Många hävdar ännu hans oskuld. Andra gamla beundrare betraktar honom med förvirring och avsmak, som ett ex från tonåren: men hur kunde jag…?

Anna Ardin är en av de två kvinnorna som anmälde Julian Assange. När hon nu för första gången skildrar saken ur sitt perspektiv, i den dagboksliknande memoaren ”I skuggan av Assange”, argumenterar hon för att den sortens manikeiska tänkande är en del av problemet, och en förklaring till att så många har misstrott henne. Assange var ju en frihetskämpe, en visselblåsare som avslöjat USA:s krigsbrott i Irak! Alltså kunde han inte också vara sexualförbrytare.

Det är först på senare år, i takt med att Wikileaks-medarbetare distanserat sig från hans allt mer uppenbara paranoia och antisemitism, som fler blivit beredda att acceptera att Assange också har en annan sida, en respektlös och narcissistisk sådan. Han var, som Ardin skriver, tvungen att byta kategori – från god till ond, från felfri till usel.

2010 är Ardin aktiv i Socialdemokrater för tro och solidaritet, som då heter Broderskapsrörelsen. Organisationen bjuder in Assange till Stockholm för att tala om Wikileaks. Eftersom hans förföljelsemani förbjuder honom att bo på hotell får han sova på en madrass i Ardins lägenhet på Söder. En stor ära, förstår hon. Det förstår alla.

Det är i lägenheten som det sexuella ofredandet – Ardin vill inte kalla det våldtäkt, det var heller inte brottsrubriceringen – påstås äga rum. Ardin och Assange kommer hem efter en trevlig första kväll på restaurang. Ardin är nydumpad och tycker att Assange är spännande. De hånglar lite innan han somnar i soffan. När hon ska gå och lägga sig vaknar han och börjar, enligt Ardin, slita i hennes kläder. Hon har egentligen ingen lust, men resonerar ungefär så här: det är lika bra att jag säger ja, för säger jag nej kommer han av allt att döma inte att lyssna på det, och då blir jag ju våldtagen.

Som Ardin beskriver det håller Assange fast hennes armar under samlaget. Han ska med sin kroppstyngd ha tryckt mot hennes hals så att hon får svårt att andas. Ardin tänker alla andra män hon legat med vid det laget skulle ha förstått att hon inte vill. Ändå uppfattar hon situationen som ambivalent. Det är först när hon efteråt upptäcker en fläck på lakanet och inser att Assange har kommit i henne, att han (enligt hennes bedömning) medvetet haft sönder kondomen, som hon förstår att han har gått över en uttalad gräns.

Julian Assange under sitt besök i Stockholm 2010.
Julian Assange under sitt besök i Stockholm 2010. Foto: Bertil Ericson / TT, Bertil Ericson / TT

Att, med Ardins ord, ”tvångsinseminera” någon – är det olagligt? Sannolikt. Skulle bevisningen ha räckt för en fällande dom med 2010 års våldtäktslagstiftning? Det är svårt att svara på, eftersom Assange i tio år har vägrat infinna sig till förhör. Brottet är nu preskriberat.

Till polisen går Ardin hur som helst först efter en vecka. Under tiden har det mytomspunna geniet fortsatt bo hos henne, trots order om att lämna lägenheten. Ardin skriver att han vägrar duscha, skräpar ner, rapar henne i ansiktet och beter sig som ett äckel rent allmänt. Hon tycker nästan synd om honom (det är ju så man lär sig ursäkta män): stackarn, han kan inte hjälpa att han är så vidrig, och jag har ändå bjudit in honom, han har ingen annanstans att bo. ”Han har skapat en situation där det enda ansvarsfulla är att göra det han vill. Jag tar – återigen – det ansvaret.”

Droppen blir ett samtal från en annan kvinna, i boken kallad Maria, som Ardin träffat med Assange några dagar tidigare. Maria ringer från Södersjukhusets mottagning för våldtagna. Hon berättar att Assange har följt med henne hem och att hon senare på natten vaknat av att han haft sex med henne utan kondom. Ardin tänker först att hon ska följa med Maria till polisen som vittne, att ingen av dem behöver skriva under anmälan om de inte vill. Haken är att våldtäkt faller under allmänt åtal och att förundersökning inleds oavsett. Inom några timmar är historien ute.

Så inleds tio år av hot, förtal och trakasserier. Ardin förlorar jobb och vänner. På polisens inrådan färgar hon håret och flyr feminismens Saudiarabien för Barcelona. Samtidigt nagelfars hennes cv, utseende och person av det globala patriarkatets samlade kommentarsfältsexpertis. En del menar att hon ljuger om att hon ens legat med Assange – hon är för ful! Eller så är hon för snygg, i sådana fall bad hon om det. En amerikansk kommentator säger: ”If you buy the tickets, you ride the ride.”

”Det som hänt mig”, sammanfattar Ardin, ”är inte vad som händer kvinnor som ljuger i förhör. Det som hänt mig är vad som händer så många som talar sanning om sexualbrott.”

”I skuggan av Assange” är en knepig bok att recensera. Ardin skildrar en sexistisk smutskastningskampanj som är så oerhörd att det är svårt att förhålla sig till annat än sakfrågan. Ändå måste texten sägas vara påfallande välskriven. Dagboksformatet är effektivt och gör det ofta invecklade händelseförloppet lätt att hänga med i. Och Ardin är så rotad i sitt tänkande, sin kristna tro, sin socialdemokratiska och feministiska övertygelse, att hon inte behöver hemfalla till diskursens klichéer.

I stället vill hon använda sina erfarenheter för att möjliggöra ett mindre rabiat samtal om sexuellt våld och maktmissbruk i intima situationer. Där både offer och förövare förstås som människor med brister, som kan handla fel och som måste kunna förlåtas, utan att det betyder att det inte finns offer och förövare.

I memoaren ”I skuggan av Assange” menar Anna Ardin att svartvitt tänkande är en del av problemet i debatten om sexualvåld.
I memoaren ”I skuggan av Assange” menar Anna Ardin att svartvitt tänkande är en del av problemet i debatten om sexualvåld. Foto: Paul Hansen

En människa kan, som Julian Assange, ha massor av goda egenskaper: det fråntar den inte förmågan att kränka andra människors kroppsliga integritet. Och en människa kan, omvänt, begå motbjudande handlingar utan att allt den gjort innan eller efter detta måste förklaras som skadligt, dåligt, illegitimt. Wikileaks insatser – vissa av dem – blir inte mindre viktiga för att grundaren visat sig vara en komplex individ med vacklande personlig hygien. Moraliska självklarheter, som tydligen är svåra att implementera.

Varför är det så? Jag tänker på filosofen Alain Badiou, som hävdat att kärnan i den moderna västerländska kulturens etik framför allt definieras negativt. Vi vet inte vad det goda är, men vi tror oss känna det onda. Därför är vi besatta av att synliggöra detta onda samtidigt som vi skjuter det ifrån oss. Civilisationen konstituerar sig på så vis som den plats där ondskan är frånvarande, den civiliserade som en som inte våldtar, inte mördar, inte begår övergrepp.

Men det onda, våldsamma och amoraliska är en väsentlig del av det mänskliga. Den kultur som vägrar erkänna detta – som delar upp folk i hjältar och våldtäktsmän, nuckor och lögnaktiga horor – omöjliggör en förståelse av sina egna grundläggande mekanismer. Assange visade sig inte vara ”ond”, ”egentligen”. Han var bara aldrig ”god”. Det är ingen.

Inte heller Anna Ardin. Under en pilgrimsfärd till Santiago de Compostela, där hon beter sig som ett svin mot sitt resesällskap, inser hon följande: ”att godhet inte är bundet till människor på det sätt jag tidigare trott, utan måste skapas i våra gemenskaper. Även de allra bästa av samhällen måste bygga på just de bristfälliga människor som vi alla är.”

Läs också: Anna Ardin bryter tystnaden om Assange efter tio år

Läs artikeln här!

Läs artikeln här!

Leave a reply

error: Content is protected !!