Björn Wiman: Därför åker vi snowracer över våra egna gravar

Inte bara Sverige har svenska pulkadebatter. Strax före Förintelsens minnesdag i veckan rapporterade BBC om pulkarace och kälkåkning på sluttningarna i nazisternas före detta koncentrationsläger Buchenwald där många av de 56.000 personer som mördades i lägret ligger begravda. I Tyskland är det ett lagbrott som kan bestraffas med böter att störa ”de dödas frid”.

I Sverige har de senaste veckornas debatt i kombination med avskräckande skyltar drivit pulkafolket på flykten från Skogskyrkogården i Stockholm. Almhöjden, en av stadens mest sublima platser, vilar i vacker vinterfrid när jag passerar för att göra honnör till både pappa och farmor som huserar i den närbelägna minneslunden.

Ändå finns det skäl att fråga sig varför debatten kring pulkaåkning på kyrkogårdarna blev så hätsk just i år. I Tyskland förklarar man invasionen av illegala kälkfantaster med hjälp av coronapandemin: när de vanliga platserna för vintersport i Thüringen är stängda flockas folk i stället på de utförslöpor som finns tillgängliga. Också i Sverige är det lätt att tänka sig att det starka intresset för friluftsliv på kyrkogården hänger samman med bristen på andra, ”vanliga” vinteraktiviteter (shopping, weekendresor och mer shopping).

I Sverige är det lätt att tänka sig att det starka intresset för friluftsliv på kyrkogården hänger samman med bristen på andra, ”vanliga” vinteraktiviteter (shopping, weekendresor och mer shopping)

Jag har dock svårt att komma från misstanken att både själva kälkåkningen och den uppblossande vreden i dess spår har ytterligare en orsak. Att susa nedför en backe är en av de mest sorglösa aktiviteter människan kan ägna sig åt, men den har likväl en lika allvarlig som grundläggande förutsättning: snö.

Och denna blir allt ovanligare. Är det orimligt att tänka sig att det är därför som södra Stockholms pulkaåkare har blivit allt djärvare i sin jakt på nya habitat? Lite som när träden skjuter skott före sin död åker vi pulka på den sista snön nedför apokalypsens brant? Det låter kanske långsökt, men man ska inte underskatta hur människors beteende förändras i takt med nya klimatologiska villkor – se hur barnen började med nya lekar på nya platser när snön och isen lade sig över Europa under den så kallade Lilla istiden på 1500-talet.

Snö har alltid framkallat särskilda känslor hos människan. Det gäller också bristen på den. De vita flingorna representerar, som Mats Ekdahl påpekade i sin utmärkta bok ”Snö” från förra året, också en känsla av hemmahörighet och mening. Utan snö berövas livet för många av oss en grundläggande trygghet.

Det finns ett begrepp för detta: ”solastalgi”. Termen står för ”psykisk eller existentiell smärta som orsakats av förändringar i miljön” och myntades 2003 av en australisk forskare som studerade effekterna av långvarig torka och storskalig gruvdrift och kom i kontakt med den särskilda sorts sorg och längtan som folk upplevde när deras landskap förvandlades. Man kanske kunde kalla det för ”klimatnostalgi”, men till skillnad från nostalgins smärta, som orsakas av att man flyttat sig i tid eller rum, uppkommer solastalgi när man stannar kvar. Och medan nostalgin ofta kan lindras genom att man återvänder, tenderar solastalgin att vara oåterkallelig.

På så sätt liknar solastalgin – som författaren Robert McFarlane skriver i sin bok ”Underland” – en modern variant av det tyska unheimlich, där en välkänd plats inte längre går att känna igen på grund av klimatförändringar eller miljöförstöring. Hemtrakten blir obehagligt ”ohemlik” eller ohemtrevlig för sina invånare. Den tidigare statsministern Carl Bildt gav under det dystopiska regnandet tidigare i år ett klockrent prov på solastalgi: ”Förr fanns det både vinter och sol. Nu finns det inget”, skrev han i ett modstulet inlägg på Twitter.

Den förre moderatledaren Carl Bildt gav under det dystopiska regnandet tidigare i år ett klockrent prov på solastalgi: ’Förr fanns det både vinter och sol. Nu finns det inget’

Vad Bildt inte skrev var att klimatförändringens solastalgi har sina orsaker. Ett av de stora fossilbolag som Carl Bildt suttit i styrelsen för, Lundin Energy, fick i veckan ett stort antal av de tillstånd som den norska staten delar ut för att leta efter olja i Arktis, samtidigt som förlusten av is accelererar i linje med klimatpanelen IPCC:s värstascenario och de så kallade zombiebränderna efter sommarens hetta i Sibirien fortsätter under snötäcket, trots kyla på 50 minusgrader.

I en artikel i New York Magazine – förtjänstfullt översatt till svenska i Expressen – skrev den amerikanske författaren David Wallace-Wells nyligen om hur klimatomställningen både går långsammare än den borde och samtidigt svindlande mycket fortare än vi föreställde oss bara för ett år sedan. Precis som många andra konstaterar Wallace-Wells att FN:s 1,5 gradersmål nu är i stort sett ouppnåeligt och att vi endast med mångdubblade ansträngningar kommer att kunna hålla uppvärmningen under 2 grader. Men om den pågående omställningen fortsätter finns en chans, menar Wallace-Wells, att undvika de allra värsta katastrofscenarierna och genomföra en anpassning av våra samhällen till ett varmare och mer människofientligt klimat.

Wallace-Wells är inte ensam om att börja tala om hur klimatanpassningen kommer att bli en allt viktigare del av en framtid där utsläppen visserligen minskar men inte i den takt som krävs för att säkerställa trygghet för alla människor på jorden. Författaren Elizabeth Kolbert skriver i sin nya bok ”Under a white sky” om hur vi i den rika delen av världen kommer att lägga allt större resurser på att anpassa samhället så att våra liv upprätthåller någon form av normalitet. På delar av södra halvklotet kommer detta inte att vara möjligt. Där blir uppvärmningen ”en total katastrof”. Klimatanpassning, understryker Elizabeth Kolbert, sker alltid på ”ett sluttande plan”.

Liksom, för övrigt, pulkaåkning.

Denna helg har snön lagt sig som ett tröstande täcke över både Skogskyrkogården och sorgen över en förlorad värld som aldrig mer blir densamma. Jorden är varmare än den varit på 12.000 år, det vill säga den tidsperiod som omfattar utvecklingen av mänsklighetens civilisation. Vi befinner oss, bokstavligen, i okänd terräng. 2020 var det varmaste året som har uppmätts, men å andra sidan ett av de kallaste som vi och våra barn kommer att få uppleva i framtiden.

Kanske inte så konstigt att vi kör snowracer över våra egna gravar.

Läs fler krönikor av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Kulturveckan med Björn Wiman som kommer i din mejlbox varje torsdag.

Läs artikeln här!

Läs artikeln här!

Leave a reply

error: Content is protected !!