Dan Jönsson låter tankarna vandra i ”Paradisgenen”

Det finns en litterär genre som försöker bemästra två storheter: kunskaper om världen och gestaltningen av den. Svenska mästare i genren, som Sven Lindqvist (många skulle tillägga Jan Myrdal), lyckas i litterärt övertygande former skildra tillvaron i ett subjektivt, och ofta mycket privat, ljus på ett sätt som slungar läsaren in i förståelsen av mycket omfattande skeenden i världen. Gränserna mellan allmänt och privat tycks upphöra, det lilla och det stora speglar varandra. För att sno en formulering av Adorno träffar dikten världen med precisionen hos ett solurs skugga.

I boken ”Paradisgenen” vill Dan Jönsson skriva i denna tradition. Hans stora tema är hur olika samhällsutopier försökt komma till rätta med välkända och ofta sammanvävda problem som kapitalism, accelererande ojämlikhet, klimatkris, flyktingkris, tiggarna som svämmar över våra städer med mera. Precis hur vår gemensamma tillvaro bör organiseras – hur en bra utopi ser ut – sägs det inte mycket om, annat än som högst rimliga mål – jämlikhet, omsorg om klimatet etc – som vi är många som finner önskvärda.

Fokus ligger i stället på utopier och utopister och människans outrotliga vilja att få till stånd något bättre än sakernas befintliga tillstånd, därav bokens titel. Så vandrar författarens reflektioner mellan läsefrukter från kända tänkare på området: More, Thoreau, Milton, Fourier och den ”hoppets princip” som Ernst Bloch har filosoferat kring.

I USA reser Jönsson till lämningarna efter olika havererade försök att i den nya världen bygga upp jämlika samhällen. Bland ruinerna efter de mer eller mindre fantasifulla, och mer eller mindre sektlika, projekten resonerar han klokt om den europeiska arbetarrörelsens gamla insikt om att isolerade samhällsbyggen till slut översköljs av det större samhällets sätt att fungera. Det är också lätt att hålla med författaren om att vår egen tid inte direkt präglas av framstegstro, snarare är stämningen dystopisk.

Tankarna vandrar verkligen mycket i den här boken, och ofta in i rent privata förhållanden, dock utan att genrens stränga krav på djupförbindelse mellan det lilla och det stora uppfylls. Det finns till exempel ingen anledning att betvivla hettan och engagemanget i författarens strider med sin namngivna och med ord grundligt misshandlade hyresvärd, ett tema som ofta återkommer i boken, men dess koppling till det samhällsutopiska är minst sagt begränsad. Författarjaget förlorar sig i grubblerier över sina egna livsval, något som alltid är en farlig syssla om man inte riktigt vet vad man vill ha sagt, eftersom det ekar så mäktigt i varje existens som försöker blicka in i sig själv.

Då går tema och person djupare samman i en annan båge som löper genom boken, nämligen författarens skuldkänslor för att höra till den ”reträttens generation”, som från att ha försvarat Sovjetkommunismen som ”det enda reella alternativet till kapitalismen” lade ner de utopiska ansträngningarna när muren rasade 1989. Och boken lyfter också och får mest nerv i det avsnitt som behandlar det mäktiga utopiprojekt som gick under namnet Sovjetunionen och som kostade så många liv och så mycket diktatoriskt förtryck men också hade en avgörande roll i att befria världen från nazismen.

Jönssons känslor för Sovjet, och inte minst Lenin, har uppenbarligen överlevt murens fall och som läsare blir man så inspirerad att man får lust att läsa Lenins bok ”Staten och revolutionen”. Inte minst för att jag vill veta vad det mer konkret kan tänkas betyda att ”staten” ska försvinna.

Annars saknar jag en mer kalibrerad diskussion av själva utopikonceptet. Hur ser en god utopi ut? Hur pass ”realistisk” bör den vara? Måste den rent av vara en orealistisk hamn för mänsklig längtan för att driva människor till handling? Leder det inte per automatik åt skogen om man börjar prata om paradis på jorden?

I sammanhanget kan man dra sig till minnes Anders Ehnmarks gamla gåta: hur ska befrielsen undvika att leda till en förlust av friheten?

Parallellt med att jag läser ”Paradisgenen” bläddrar jag i ”Folk och vilja – ett försvar av demokratin i vår tid” av filosoferna Folke Tersman och Torbjörn Tännsjö. Boken är underligt ouppmärksammad – är tidningarna så upptagna av de moralistiska holmgångarna i sociala medier att de kapat banden med tänkandet på universiteten? – trots att den erbjuder en solid argumentation för global demokrati som alternativet till global kollaps.

Har de rätt? Ja i så fall måste vi sätta fart med att rädda planeten genom att förverkliga en utopi.

Läs fler av DN:s bokrecensioner

Läs artikeln här!

Läs artikeln här!

Leave a reply

error: Content is protected !!