Etnicitet och identitet utforskas på Bonniers konsthall

Två utställningar har just öppnat på Bonniers konsthall: dels en omfattande retrospektiv med Ann Böttchers verk från de senaste tjugo åren, dels en installation av Jacqueline Hoàng Nguyen. Jag ser dem först som ganska olika utställningar. Ann Böttcher som blivit uppmärksammad för sina minutiösa och egensinniga teckningar av det nischade motivet granar, Nguyen som arbetar med skulptur och rörlig bild inom ett mer identitetspolitiskt och dekolonialt fält.

Men de vävs samman på oväntat många sätt, inte minst genom de frågor om politik, nationstillhörighet och identitet som återkommer hos båda.

Ann Böttchers retrospektiv är en händelse, det är fantastiskt att se de olika delarna i hennes konstnärskap samtidigt. Ofta är det just hennes teckningar som lyfts fram. Men de är alltid del av en större process där mängder av dokument i form av texter, noteringar, vykort och bildreferenser är en lika viktig del. De blir som personliga kartotek över människans syn på naturen genom århundradena, filtrerat genom granens gestalt.

Det handlar alltså om granen som del av ett kulturellt och ideologiskt landskap. Flera av verken pekar på hur naturen, särskilt under romantiken, fick en bärande roll för konstruktionen av nationell identitet. Ann Böttchers familj kommer från Tyskland och landets historia återkommer i utställningen: idéer om skogen som grund för den tyska själen, 1930-talets miljörörelse som pläderade för en ”renrasig” tysk skog, eller den flykt familjen fick göra när Europas karta ritades om efter andra världskriget och deras hem plötsligt låg på polskt territorium.

Ann Böttcher, väggtextilien ”Transitportal”.
Ann Böttcher, väggtextilien ”Transitportal”. Foto: Jean-Baptiste Béranger

Böttchers sätt att arbeta öppnar upp för en logik där bilderna migrerar genom olika tider och geografier, lite som Aby Warburgs berömda Mnemosyne-atlas. Vad har konstnären själv för ansvar i en liknande organisering av historien? I delar av utställningen känns det som att vad som helst hon råkat springa på inkluderats. Men i andra delar, som den igenväxta ryamatta som Böttcher låtit tillverka, är framställningen desto tydligare i sättet den påminner om nazismens närvaro i Sverige från 1930-talet och framåt.

De senaste tio åren har Böttcher gjort flera textila verk, där materialvalens betydelser blir tydliga. I ”Transitportal”, en väggtextil som är del av en installation som tillkom under en utställning i Norge, finns referenser till färger och kläder på Lofotens krigsminnesmuseum.

I detta verk framträder också en mer uttalat performativ sida, som en vilja att få verket göra något. Titeln anknyter till berättelser om stökiga andar som befolkar museet, och där textilen – som under en tid hängde på platsen – är utformad som en portal för dessa oroliga själar att ta sig vidare. En lite oväntad men fin vändning på de aspekter av migration som präglar Böttchers arbeten.

I utställningens nyaste verk ”Vater (Die Oder-Neisse-Linie)” försöker konstnären närma sig sin fars minnen från krig och efterkrigstid. Här skapas ett intressant fokus på kroppens erfarenheter som jag inte heller sett tidigare. I den här tappningen når dock verket inte riktigt fram, men jag tycker att det finns något rörande i den tafatta situationen. Den slutar med att konstnären gjuter av pappans ögonlock, läppar, näsa och panna, avtryck av de organ som på något sätt kan ha haft med hans minnen att göra.

Ann Böttcher, detalj från ”Resan och hamnen (Återbrukerskan)”, 2011.
Ann Böttcher, detalj från ”Resan och hamnen (Återbrukerskan)”, 2011. Foto: Terje Östling/ Lunds konsthall

Kroppens erfarenheter är desto tydligare i Jacqueline Hoàng Nguyens installation ”Untitled (Entitled)” strax intill, eller mer precist kopplingen mellan språk, kropp och rum. Utställningens textbaserade skulpturer är gjorda med lentikulärtryck, en vanlig teknik i reklamsammanhang, där bilden framträder på olika sätt beroende på varifrån du betraktar den. Verket bygger på intervjuer med personer med invandrarbakgrund, som bytt namn för att slippa diskriminering.

Beroende på varifrån verken betraktas framträder antingen det ursprungliga namnet eller det nya, anpassade namnet. Från vissa vinklar blir texterna över huvud taget inte avläsbara. Malande ljudspår och en effektivt glättig gymestetik i rostfritt stål understryker både betraktarens position och seende, liksom den disciplinering och justering som utkrävs.

Läs artikeln här!

Läs artikeln här!

Leave a reply

error: Content is protected !!