Svennis liv utan stora kärleken

Sven-Göran Eriksson har rört sig ute den stora världen alltsedan han för ett 40-tal år sedan gjorde avstamp som orutinerad, okänd tränare i IFK Göteborg.

Men mannen som rört sig hemtamt i Portugal, Italien, England, Kina, Mexiko och andra länder håller sig sedan snart ett år tillbaka mestadels på sin herrgård i Värmland.

– Det är lite småtråkigt på sätt och vis. Men jag ska inte klaga. Jag har ett stort hus och naturen alldeles utanför. Jag är i karantän oavsett om jag är ute eller inne, säger han.

– Men visst längtar jag efter att resa och hålla föredrag igen, men allt sådant ligger på is.

”Jag är i karantän oavsett om jag är ute eller inne”, säger ”Svennis”.

Foto: ANNA-KARIN NILSSON

”Mycket märklig situation”

Precis som umgänget med Yaniseth Alcides, kvinnan från Panama som är hans särbo sedan en tid tillbaka.

Det är nu ungefär ett år sedan de senast träffades i Panama, strax innan corona lamslog världen.

– Medan jag får tiden att gå här är det inte så enkelt där. Dom får inte lämna sin hemkommun eller landet. Det är besvärligare där än i Sverige och EU, säger han.

Hur fungerar det att ni inte har en möjlighet att ses?

– Det är klart att det är en mycket märklig situation. Vi har i och för sig alltid bott på olika håll, men hon har för det mesta rest till mig och stannat någon månad där jag har varit, svarar ”Svennis”.

Den framgångsrike fotbollstränaren är van vid att ha andra människor runt sig.

– Jag är mest varje dag tillsammans med människor annars. Men det är inte synd om mig. Ibland kommer någon och hälsar på och jag bjuder på en kaffe. Jag har ett stort hus, vi kan sitta långt från varandra, säger han.

Sven-Göran Eriksson med flickvännen Yaniseth Alcides.

Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Simmar i poolen

Sven-Göran Eriksson promenerar, springer, tränar i gymmet och simmar i poolen som båda finns i huset. Men där finns också tid för en hel del fotboll.

– Det finns ju ofta flera olika matcher att välja på varje dag. Som när jag häromdagen fick välja mellan att se derbyt mellan Manchester United och City eller Juventus mot Milan. Det hade varit enklare om dom hade kunnat komma överens om att lägga dom största matcherna på olika tider, säger han med ett skratt.

För även om han inte har haft något fotbollsjobb sedan förbundskaptensuppdraget på Filippinerna tog slut för snart två år sedan handlar mycket om fotboll.

Han har nu gott om tid att reflektera över allt han varit med om sedan han kom till IFK Göteborg 1979 efter sina två första år som tränare i Degerfors.

– Det var stort för mig att få komma till Göteborg, till en stor svensk klubb. Men till en början fanns en del kritik mot hur vi spelade, säger han.

Sven-Göran Eriksson och Gunder Bengtsson, kompisarna från Torsby som ledde IFK Göteborg till segern i Uefacupen 1982.

Foto: ROGER TILLBERG / IBL

Började med tre förluster

Det blev en andraplats efter Halmstads BK direkt. Året efter kom Blåvitt trea efter Öster och Malmö FF.

Men när det tredje allsvenska året började kunde karriären som senare ledde ut i världen ha tagit slut.

IFK Göteborg satsade stenhårt på att ta det första guldet sedan 1969. En stjärntrio hade värvats in: Målvakten Thomas Wernerson, backen Stig Fredriksson och anfallaren Håkan Sandberg.

– Vi började med förluster mot Sundsvall, Öster och Djurgården. Jag sa till både spelare och styrelse att jag ställde min plats till förfogande. Men dom ville ha mig kvar – och där någonstans vände det, minns ”Svennis”.

Efter två segrar blev det två nya förluster på de kommande tre matcherna. Men sedan var det slutförlorat. Från förlusten mot Norrköping 28 maj 1981 till derbyförlusten mot Öis 27 maj året efter förlorade Blåvitt inte en match vare sig i allsvenskan eller i Uefacupen.

Torbjörn Nilsson och ”Svennis” inför Uefacup-finalen 1982.

Foto: IMAGO / IBL

Fick hjälp av souvenirförsäljarna

Sista kapitlet i den förlustfria sviten var den avgörande Uefacupfinalen i Hamburg, när Blåvitt säkrade den historiska titeln med 3–0-segern på Volkparkstadion.

Väl på plats i Hamburg fick de nederlagstippade göteborgarna god hjälp av tyska souvenirförsäljare.

– När vi åkte mot stadion från vårt hotell såg vi att det såldes vimplar och flaggor. När vi tittade närmare såg någon att det stod ”Hamburger SV Uefacupmästare 1982” på vimplarna, säger ”Svennis”.

– Jag bad vår materialare eller någon annan i staben att gå ut och köpa en vimpel. När vi fick in den i omklädningsrummet åkte den upp på väggen. Den gången behövde man inte peppa spelarna.

Vad sa spelarna när de såg den?

– Dom sa ingenting. Dom bara skakade på huvudena och gick ut spelade – och vann. Det var väldigt stort att för första gången vinna med ett svenskt lag, speciellt som ingen trodde på oss före matchen, säger han.

”Svennis” hade Glenn Hysén som spelare – både i Blåvitt och, som här, i italienska Fiorentina.

Foto: BILDBYRÅN

”Fruktansvärt griniga”

I laget fanns åtskilliga vinnarskallar. Bland andra Glenn Strömberg och lagkaptenen Conny Karlsson, som ”Svennis” satte i olika lag om tempot gick ner på träningarna.

– Vi spelade mer eller mindre på varje träning på väldigt liten plan och körde med ett eller två tillslag. Spelet blev bättre och bättre och det var riktigt tufft, trots att det inte gällde något. Conny och Glenn kunde bli så förbannade så det rök om det. Dom blev fruktansvärt griniga om dom förlorade, minns tränaren.

Sven-Göran Eriksson jämför med andra lag han tränade senare.

– I Italien tog spelarna det lugnt en eller två dagar före match. Det var inga hårda satsningar på träningen, ingen ville bli skadad inför matchen, berättar han.

– I engelska landslaget däremot var det full satsning hela tiden. Där tvingades jag bryta träningar för det fanns bara överväxel, inga lägre växlar. Har du spelare som Wayne Rooney, Steven Gerrard och Frank Lampard smäller det – oavsett om det är en viktig match dagen efter eller inte. Och så var det hos oss i Göteborg, det var lite engelskt.

David Beckham och ”Svennis”.

Foto: IMAGO / KOLVENBACH

Torbjörn Nilssons misstag

En dag kom Ove Kindvall (den vasse landslagsanfallaren som 1970 sköt Europacuptiteln till Feyenoord), som då fanns i IFK Göteborgs ledning, ner på en träning inför en viktig match.

– När Kindvall såg hur det small i närkamperna sa han att så här kan ni inte träna. Jag svarade att visst går det bra, det gör dom gött, säger ”Svennis” med ett nytt skratt.

När IFK Göteborg fullföljde succésäsongen 1982 med att ta SM-guldet på hösten hade Eriksson redan lämnat klubben.

Vid midsommartid tog han över portugisiska storklubben Benfica, som han ledde till två ligatitlar.

Till det andra året lyckades han värva Glenn Strömberg från IFK Göteborg. 

Sven-Göran Eriksson och Torbjörn Nilsson med Uefacup-pokalen 1982.

Foto: SÖREN KARLSON / TT

Men redan till första säsongen i Portugal försökte ”Svennis” få med sig den bäste spelare han haft under alla sina år med världsstjärnor.

– Vi hade många bra spelare i Göteborg, men Torbjörn Nilsson var outstanding. Han kunde avgöra matcher på egen hand. Men han var ingen diva, tränade lika mycket eller mer än alla andra, säger han.

”Svennis” fortsätter prata om anfallaren som dominerade under 1980-talets första hälft:

– Jag har alltid sagt till Torbjörn att han har gjort ett stort misstag, han skulle ha följt med mig till Benfica. Han var med där nere och träffade klubben. Men i sista stund ångrade han sig och skrev på för tyska Kaiserslautern i stället.

Sven-Göran Eriksson, Tord Grip och Stefan Löfvén i samtal vid förre Uefa-presidenten Lennart Johanssons begravning.

Foto: ANDERS WIKLUND / TT NYHETSBYRÅN

”Den vite Eusebio”

I sommar har det gått 39 år sedan, men den erfarne tränaren har inte lyckats komma över det nej han fick från Nilsson.

– Torbjörn skulle ha blivit den vite Eusebio, han skulle ha vänt ut och in på hela den portugisiska fotbollen. Jag stod nästan på knä och bad honom skriva på. Jag frågar honom ibland, senast för några veckor sedan, varför han inte kom till Benfica. Men han brukar svara att han inte vet, säger ”Svennis”.

Att ranka sina tre främsta minnen från karriären går snabbt för Sven-Göran Eriksson, trots det stora urvalet under drygt 40 år som tränare för klubbar och landslag.

Det första som kommer upp är Uefacupguldet med Blåvitt.

Den andra höjdpunkten är ligatiteln i italienska Lazio.

– Det är alltid stort att vinna ligan i Italien, speciellt om du inte tränar Milan, Inter eller Juventus. Och när vi vann 2000 hade klubben inte vunnit på 26 år. Dessutom vann vi italienska cupen, cupvinnarcupen och annat – sammanlagt sju titlar på tre år, säger ”Svennis”.

”Svennis” i Lazio 1999.

Foto: BJÖRN LINDGREN / BILDBYRÅN

5–1 borta mot Tyskland

Nästa höjdpunkt var åren som den förste utländske förbundskaptenen i England, 2001–2006. Han tog sitt lag till kvartsfinal i VM 2002, EM 2004 och VM 2006.

Men den enskilt tyngsta segern kom redan under första året när England i VM-kvalet besegrade Tyskland med 5–1 på Olympiastadion i München – där tyskarna inte hade förlorat på 28 år.

– Hela perioden i England var fantastisk med tanke på hur stor fotbollen är där. Och att vi kunde åka till Tyskland och vinna med 5–1 i en viktig kvalmatch var det inte många som räknade med, säger han.

På det italienska cv:t finns även Roma, Fiorentina och Sampdoria.

I England Manchester City, Notts County och Leicester.

I Kina Guangzhou, Shanghai och Shenzen.

På landslagssidan Mexiko, Elfenbenskusten och Filippinerna.

Sven-Göran Eriksson.

Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Gör en fotbollspodd

Men nu har det gått två år sedan äventyret på Filippinerna. Corona har stängt ner stora delar av världen.

I väntan på öppningen är det inte bara träning och fotboll på tv som sysselsätter fotbollstränaren.

Tillsammans med skådespelaren och musikern Björn Ling gör han fotbollspodden Svennis&Björn.

– Han är idrottskille, inte specifikt fotbollskille. Vi pratar om fotboll och lite annat, säger ”Svennis”.

Men några lockande tränaranbud finns just nu inte att ta ställning till. Mycket talar för att karriären är över för tränaren som fyller 73 i början av februari.

– Det finns inte många kvar i min ålder. Roy Hodgson, som är ungefär jämngammal, håller fortfarande på i Crystal Palace och gör det med bravur. Men sen är det inte så många fler. Och det har ju gått ett tag sedan jag hade ett lag, säger han.

Har du svårt att se dig själv som pensionär?

– Det blir mer och mer besvärligt… Men jag slipper nog inte i från det. Visst är det frustrerande att inte själv sitta på bänken när jag ser fotboll på tv. Men det är inget som jag går och funderar på eller som gör att jag ligger sömnlös. Det var värre när jag för drygt tio år sen inte hade något jobb. Då var det jobbigt, säger Sven-Göran Eriksson.

TV: Unik rundtur hemma hos Svennis i Värmland

Läs artikeln här!

Läs artikeln här!

Leave a reply

error: Content is protected !!