Uppslagsrika undersökningar av Andreas Erikssons konst

Det är ett osedvanligt vackert konstrum. Akvarellmuseets innersta sal är en väldig, öppen rymd. Min blick vandrar fritt mellan Andreas Erikssons punktbelysta vävnader i ofärgad lintråd. Femton textila verk i olika storlek hänger inneslutna i sig själva, fyllda av en andäktig tystnad. Inget eller ingen stör dem heller, eftersom museet tillfälligt är stängt på grund av rådande pandemi.

Vävarna påminner om kartor över en avskalad terräng. Avgränsade fält bildar ett melerat mönster i olika bleka toner och med varierande textur. Jag ser åkerlappar. Eller barken på en trädstam. Perspektiven upplösta, texturen nära. Bilder vidöppna som snittytor, en sorts måleriska tegar som ligger i träda. Fast vävarnas spektrum av ljust grå och beigebruna toner är helt deras eget, ett resultat av linets växtplats och ljusförhållanden.

I utställningens inledande rum gestaltas processen fram till vävarna med ett generöst urval skisser och fotografier, akvareller och materialprover. Samt en vävstol. Intressant att inse hur målningar först översätts till konturteckningar och sedan till vävnader, i stegvis förskjutning och i en dialog mellan konstnär, teknik och professionella vävare.

Andreas Eriksson, väven ”Weissensee No. 2”, 2017.

Bild 1 av 3 Andreas Eriksson, väven ”Weissensee No. 2”, 2017.

Foto: Jens Ziehe. Courtesy of Gallery Neugerriemschneider, Berlin

Omslag ”Andreas Eriksson. Cutouts”.

Bild 2 av 3 Omslag ”Andreas Eriksson. Cutouts”.

Foto: Hatje Cantz

På Akvarellmuseet skildras vävprocessen i skisser, foton, akvareller och materialprover, samt en vävstol.

Bild 3 av 3 På Akvarellmuseet skildras vävprocessen i skisser, foton, akvareller och materialprover, samt en vävstol.

Foto: Kalle Sanner/ Nordiska Akvarellmuseet

I väntan på att Akvarellmuseet ska öppna igen finns två nyutkomna böcker som fördjupar sig i Erikssons arbetsprocess. Den tunna volymen ”Weavings” (Infinite Grayscale) sammanfattar projektet genom vävarnas handfasta anteckningar och en uppslagsrik text av Sara Walker. Omslagets relieftryckta vävstruktur tillför läcker materialkänsla.

Den mer påkostade ”Cutouts” (Hatje Cantz) presenterar ännu en aspekt av Erikssons påtagligt idédrivna konstnärskap. Till skillnad från de långsamt framväxande bildvävarna innehåller ”Cutouts” fragment som klippts ur större misslyckade målningar. Mindre delar Eriksson bedömt som intressanta att bevara. Minnen från en tidigare process, som kanske rymmer möjligheter till nya verk.

Boken är sobert formgiven av Henrik Nygren som en sorts kartong med flikar, och sviten av 77 fragment presenteras i nummerordning. Skisser visserligen, men egentligen är det inget avgörande som skiljer de urklippta bitarna från Erikssons större målningar. Här finns det välbekanta spelet mellan ljusa och mörka partier, mellan större mossgröna fält och lysande orangea fläckar. Växelvis täta och upplösta penseldrag löper i olika riktning och ställer bildens perspektiv på ända. Rörelser i färgen skapar djup och för tillbaka till ytan.

Målningen ”Cutout 8”, 2014–2019.

Bild 1 av 3 Målningen ”Cutout 8”, 2014–2019.

Foto: Studio Andreas Eriksson

Uppslag från ”Andreas Eriksson, Weavings”.

Bild 2 av 3 Uppslag från ”Andreas Eriksson, Weavings”.

Foto: Infinite Grayscale

Omslag ”Andreas Eriksson. Weavings”.

Bild 3 av 3 Omslag ”Andreas Eriksson. Weavings”.

Foto: Infinite Grayscale

Bläddringen bland utsnitten är fascinerande, boken visualiserar konstnärens blick. Områden han fastnat för och utseenden han föredrar. Som läsare hamnar jag mitt i måleriet. Insmugna mellan bildfragmenten finns korta texter där Kirsty Bell skriver tänkvärt om mullvadshögar, ateljéfönster och Rilkes brev om Cézanne. Som ett sätt att benämna måleriets omedvetna process.

Ett förlopp som Andreas Eriksson undersöker och vill befinna sig i. Vävarna och de urklippta dukbitarna ingår där – som strategier gränsande till måleriet och till den outgrundliga tillvaron.

Läs artikeln här!

Läs artikeln här!

Leave a reply

error: Content is protected !!